Drottning av uppskjutning...

Det här med att köpa bil är inte något jag ser fram emot... Hur noga man än undersöker, jämför och läser på tycker jag ändå att man åker därifrån med känslan av att ha blivit lurad.
Den Saab 95 vi har haft, insåg vi tidigt skulle bli för trång för tre barnstolar i olika modeller, barnvagn och 2 hundar. Lösningen heter 7-sitsig bil. Jag har skjutit upp och skjutit upp, och hoppats att problemet på magiskt sätt skulle lösa sig själv. *dream on dreamer*, och tycker att det är jobbigt när det handlar om så stora pengar som det ändå gör.
Förra veckan sa maken bestämt 'På lördag åker vi och tittat på bil. Punkt', och det gjorde vi. Dock hade det föregåtts av en del tid på internet och olika bilhandlares sidor, och vi hade till sist  två bilar vi ville titta på. Den ena visade sig redan vara såld, och därmed var det inte så mycket att fundera på. Bättre begagnade 7-sitsiga bilar växer inte på träd, kan vi konstatera.
Idag fick vi så åka in och hämta den för oss nya bilen, och lämna kvar den gamla. Och det känns som att vi gjorde helt rätt val. Vi får enkelt plats med hundar, ungar, vagn och annat, och bilen är skön att köra.
Nu återstår att packa väskan, montera ihop spjälsängen och invänta en ny älskad familjemedlem.

Ska jag nånsin...

...lära mig??
Ja, det undrar jag verkligen. Det jag lovade mig när jag nu går på min pre-baby föräldraledighet var att jag verkligen skulle ta det lugn och inte fylla dagarna med måsten och borden. Och, i all ärlighet, har jag bara fyllt denna min första lediga dag med må-bra saker och ingen tidspress. Utom möjligen dammsugningen... Men likväl sitter jag här strax före åtta på kvällen med värkande fötter, värkande rygg och lätta sammandragningar. Tänker tillbaka på dagen, och minns den med bara glädje - lite väl tidig morgon, frukost, barnalek i köket medan jag röjde undan, cykeltur med barn och hundar, lunch med hela familjen innan maken åkte till jobbet, promenad med hundar och barn, dammsugning (det enda "borde-t"), middagsförberedelse och slutligen kronan på det lätt korkade huvudet - bullbak med två 5-åringar och en 2-åring innan läggdags.
Att jag överhuvudtaget fick för mig att dammsuga är nästan så korkat så klockorna stannar, eftersom maken med glädje skulle ha gjort det i morgon.

Min tänkta "sova-hela-dagen-dag" i morgon gick om intet till fördel för att hämta den nyinköpta 7-sitsiga bilen, vilket är helt ok. Hoppas få till det på onsdag istället, eller kanske torsdag. Jag vill och behöver ju vila och sova!!

Tur i alla fall att dagen har varit helt fylld av mys med barnen, det gör det ändå värt att sitta här med svullna och ömma fötter.

Dagens enda smolk i bägaren är den lilla magra och bedårande söta katt som förtvivlat vill få komma in i stugvärmen. Gav den lilla kraken lite mat och en filt att sova i, men den ligger på trappan utanför och jamar då och då. Mitt hjärta går sönder... Hade det inte varit för Zassi, som helst ser katter som ett lagom stort mellanmål, skulle jag genast tagit in den lilla kraken. Jag mår verkligen fysiskt illa av djur som far illa...
I morgon ska jag försöka hitta den lilla sötnosen ett hem, om den fortfarande är kvar här.

Med den här kaggen är det verkligen dags att slå ner på takten!!! 

Avveckling

Tar en liten paus i överlämnandet av min tjänst, och känner hur bra det känns att "avveckla" mig själv! Allra helst som jag gör det med känslan av att jag inte kommer tillbaka hit efter min föräldraledighet, för tills dess har jag hittat ett arbete närmare hemmet.
Samtidigt erkänner jag, med viss genans, att jag är dålig på att lämna över. Att jag har dåligt tålamod, och blir lite lätt irriterad över frågor som jag tycker borde vara förkunskap. Frågor på sånt som inte är direkt relaterat till arbetsuppgifterna, utan snarare saker om Word, Outlook osv som jag faktiskt förväntar mig att man ska kunna när man söker en tjänst som denna.
Men, andas djupt och inser att det speglar något hos mig som jag behöver ta tag i... Och tänker att det är bara två dagar till...

Längtar så till fredagen, när jag får ta mina svullna händer och fötter, mitt pick och pack och lämna min arbetsplats för lång tid. Behöver så himla väl dessa två veckor innan bebis är tänkt att komma till att vila. Verkligen vila och småplocka med sånt som att sätta upp spjälsängen, gå igenom babykläderna - det lilla vi har kvar, göra i ordning lådan för tygblöjorna osv. Verkligen boa in babyn.
En liten baby som för övrigt verkligen har det trångt där inne nu, och som faktiskt kan få komma när som helst!

Jag ser fram emot långa promenader med liten nerbäddad i vagnen och tid att vara med alla tre barn. Dagar där jag inte har tider att passa. Tid att få vara mamma på heltid.
Ser till och med fram emot dagarna och nätterna där vakenstunderna avlöser varandra, där alla barn vill ha sin tid men armarna inte räcker till men där jag har tid att prioritera bort dammråttorna och alla måsten och istället prioritera den kärlek som stavas TID.

Och jag ser alldeles väldigt fram emot att få uppleva ännu en förlossning! Det gör ont, det är jobbigt, det kan ta gräsligt lång tid - men är utan tvekan den starkaste upplevelsen i världen!! Och att få möta denna lilla nya person som under så lång tid varit en del, men ändå inte, av min kropp. Att få upp henne/honom på mitt bröst och veta att VI har skapat detta underverk!

Tacksamhet över allt det vi har att se fram emot. Tacksamhet över vår fantastiska föräldraledighet som ger oss så mycket tid hemma med barnen. Tacksamhet över föräldrapenningen. Tacksamhet över att vi får uppleva allt detta ännu en gång.

TACK!

En ängel i rummet?

Skyndade upp för trappan igår kväll för att trösta en ledsen A, och följa med honom till sin säng igen. När han hörde mina steg i trappan, gick han själv tillbaka till sitt rum och kröp ner i sängen.
Satte mig på hans sängkant, kramade om honom och frågade om han drömt en mardröm. Jag fick inget svar, så jag frågade igen. Jag hör att han börjar snyfta igen, bara för att sekunden senare inse att han inte alls snyftar - han skrattar!
Tittar ner och ser att han tittar på en punkt straxt bakom mig. Han skrattar, skrattar och skrattar. Riktigt hjärtligt, och nästan så att han kiknar.
Precis så där som han och kompisen C skrattat tidigare på kvällen när de gjorde grimaser åt varandra och sa massa tokigheter.
När han tystnar frågar jag vem det är han ser, vem han skrattar åt. Får inget svar, men återigen tittar han förbi mig och börjar skratta.
Detta pågår en stund, där han mellan skrattanfallen kurar ihop sig mot mig och slumrar till.
Till slut bad jag ärkeängeln Mikael om hjälp, och bad att vem det nu än var som fick honom att skratta skulle sluta för att min fina kille behöver få sova.
Straxt efter det somnade han om, kramandes min arm och sin lilla tiger.

Jag skulle så gärna vilja veta vem det var som var där, vem det var som fick A att skratta så gott. Det kändes verkligen inte som någon illasinnad ande; jag tror snarare att det var en ängel, kanske hans egen skyddsängel.
Det är gånger som den här som jag så innerligt önskar att jag vore mer medial...

Den där Benny

Ja, Benny Rosenqvist alltså. Jag och en kollega med dotter var på föreläsning med honom i förra veckan. Föreläsning, meditation och storseans.
Vilken upplevelse!!
Han inledde med att prata om sin barndom, och hur han fick sin mediala gåva. Ännu en gång slås jag av tankens kraft, och att vi själva väljer vår väg i livet. Med den uppväxt Benny hade, med misshandel och övergrepp, skulle han mycket lätt kunnat välja en långt mer destruktiv väg i livet. Istället valde han kärlekens väg, med hjälp av de andliga guider han fick med sig och sin medialitet, och strålar idag verkligen av värme och kärlek. Vägen dit har säkert varit långt ifrån enkel eller rak, men han har hela tiden valt kärleken framför hatet, och jag tror att det har burit honom.

Efter denna stundom verkligt gripande föreläsning, satte vi oss ner i en kort gruppmediation. Det är maffigt att meditera så många människor tillsammans, det blir oerhört starka energier som jag tror alla kände av.
Benny ledde oss till en plats där vi mötte vår guide, någon vi har älskat eller någon vi kommer att älska. Genast kom min älskade hund Mizzi till mig, vilket hon gör ganska ofta när jag väl sätter mig och mediterar, men även mommo kom. Vid det här laget rinner tårarna på mig.
Redan på morgonen fick jag till mig att jag skulle ta på mig en brosch som jag fått efter mommo, och att jag skulle få möta  henne, och det kändes så skönt att få den känslan bekräftad.

I pausen passade jag på att köpa en meditations CD för barn, eftersom A verkligen tycker om att meditera, och fick en bok signerad av Benny.
Därefter kom det som jag tror hela publiken väntat på, storseansen.
Jag har aldrig varit på seans av det här slaget tidigare, och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Självklart hoppades jag att få någon slags hälsning från andra sidan, men tänkte att det nog var osannolikt att just jag skulle få det av alla förväntansfulla människor som fanns där. Samtidigt hade jag ett konstigt lugn i själen som kom från de starka känslorna på morgonen.
Och visst, som näst sista innan kvällen var över, kom Benny och satte sig bredvid mig med budskap från mommo. Han fattade min hand och beskrev henne så att tydligt, till sätt och utseende. Hon är lycklig på andra sidan, och med henne var även en man som bara kan ha varit morfar. Morfar dog när mamma var liten, och jag har alltid velat få träffa honom. Benny beskrev den stora kärlek som fanns mellan dem, och som gjorde att mommo aldrig gifte om sig. Samma stora kärlek som mamma och mostrarna hittade nedskriven i en dagbok efter att mommo dött.
Mommo var min skyddsängel ett tag efter att hon gått bort - hon hade säkert inget lätt jobb med det, stackaren :) - men håller nu sin hand över V. V som till och med har mommos namn som andra namn...
Det sista hon sa var att bebisen kommer att komma fort, och att vi ska åka till sjukhuset direkt när det börjar. Fort och smärtfritt kommer hen. Jag tänker nog ta mommo på orden, för att vara på säkra sidan, vi har ju en liten bit att åka...

Vi lämnade en fantastisk kväll med stora leenden och en känsla av att verkligen vara vakade över.
Tack Benny!

Att inte få vara med

"Mamma, T säger att jag inte får vara med och leka". Tårar som rinner längs kinderna, och en helt oförstående liten kille. Varför får han helt plötsligt inte vara med och leka?
Det gör ont. Det gör så förbannat ont i mammahjärtat, och allra helst skulle jag villa dundra in och ge ungarna en rejäl sittopp, men det gör jag såklart inte.
Kramar honom nära, nära, och säger i stället att jag förstår att det gör jätteont i hjärtat, och att han blir ledsen.
"Men vet du vad älskling, det är ju faktiskt killarna som går miste om att få leka med dig! Eller hur?!"
Vi torkar tårarna och cyklar iväg och äter glass i stället, och hittar på köpet en annan kompis att leka med.

I går kom samma kille igen och väntade på A när vi kom hem från förskolan. Innan vi kliver ur bilen säger jag att du får bestämma helt själv om du vill leka med T efter det som hände igår, om du inte vill är det bara att säga ifrån.
A kliver ur bilen och frågar "Vill du och L att jag ska vara med och leka?" Jakande svar, och glatt springer han in och hämtar sin cykelhjälm samtidigt som T (som vanligt) lånar A's kick bike. Hör hur A säger till T: "Igår missade ni att få leka med mig", jag ler stolt och tänker YES, inse ditt eget värde min allra finaste A!

Ser hur L kommer hem från badhuset, och straxt därefter kommer A in igen, med tårar i ögonen och säger att T igen har sagt att han inte får följa med in till L och leka.
Svär eder för mig själv, medan jag förklarar för A att någon som gör så inte är en bra kompis alls, och faktiskt inte är någon man måste leka med. Han nickar instämmande, men med ledsna ögon, och går ut och leker för sig själv medan jag fixar maten.
Förbannade snorungar som är så elaka!! Tigermamman vaknar verkligen till liv! Händer det igen kommer jag att prata med båda pojkarnas mammor, och under tiden pumpa min älskling ännu mer full med egenvärde och kärlek. Det är det viktigaste och det mest betydelsefulla jag kan göra. Få honom, och V, att veta att de är fantastiska, unika och värda allt bra i världen. Ge dem styrka att vända ryggen åt dumheter, stå starka och att alltid hjälpa de som inte kan försvara sig själva.

Men åh, vad jag skulle vilja dra T i örat och säga honom ett par sanningens ord....

En dag i livet

En mamma som rultar fram med magen i vädret.
Två terriertöser som undrar varför promenaderna numera går i snigelfart.
En liten underbar Knodd som bökar runt och får hela magen att röra sig.
Premiärbesök för lilla fina V hos tandläkaren. Gapar stort och stolt.
Älskade A som inte fick vara med och leka med killarna på gatan, de stora oförstående tårarna som föll på älskade kinder.
Glädjen över att hitta en annan kompis att leka med på mormor och morfars gata.
Tigermamman som med viss tillfredsställelse fick säga åt samma två killar som senare kom och ringde på dörren att A lekte med en annan kompis, och att han blev jätteledsen när han inte fick vara med och leka tidigare.
Maken som vinkades av inför nattpass 2 av 4, och som vi inte ser mycket av dessa dagar.
Mys i soffan med de finaste i världen.
En utmattad mamma som äntligen får lägga upp fötterna och ta tag i virkningen.

En dag i livet i det blå huset. En dag som trots de små dipparna har levts i tacksamhet över allt det fina!